Snart verkar aldrig vara nu

Precis som rubriken lyder så verkar det här med bloggandet ligga lite på is. Vid flera tillfällen har vi snuddat vid blogg- och podcastämnet vid matbordet men aldrig riktigt kommit fram till någonting. Vi befinner oss båda på en plats i livet där vi helt enkelt inte vet om vi vill blogga.

Men nu, när Sofia är ute och målar i det alldeles för varma vädret, Jack tar en tupplur och jag ligger i sängen och försöker kurera mig från en sommarförkylning av värsta slag tänkte jag att jag kunde bjuda på ett par rader. Tyvärr så kan jag inte ge er något svar på frågan om bloggens framtid. Vi får helt enkelt låta den ligga kvar här och se vad som händer med den. Kanske kommer suget att berätta för er om våra liv tillbaka en dag.

Här kommer en kort resumé av vad som hänt sedan sist.

1. Jack har tagit sina första steg. Första gången tog han ett, sedan två och nu är han uppe i ganska imponerande nio steg innan han dök med näsan i golvet.

2. Jag har varit illsjuk två gånger på en månad. Inte jätteskoj.

3. Sofia har fått målarhybris och bestämt att hela huset ska vara färdigmålat innan den första augusti. Detta trots att jag tidigare i sommar lyckats övertyga henne om att det inte är någon brådska, att vi kanske kunde måla utbygget i år och resten av huset nästa. Så är det alltså inte längre.

4. Vi har, med mycket hjälp från min far, fått en kanonfin altan och i trädgården som tidigare inte var något mer än en jordhög har små grässtrån börjat växa upp här och där.

5. Jack vet vart lampan är men har ingen aning om vart pappa finns. Ofta när vi frågar honom om var pappa eller mamma är så tittar han upp i taket, precis som han gör när vi frågar om lampan. Han tror antagligen att allting är lampan.

6. För första gången på flera år har jag gjort en akustisk spelning. Dessutom var jag inte själv, utan ackompanjerad av en nyfunnen vän från föräldragruppen.

Jag skulle antagligen kunna göra en lista på hundra punkter men eftersom värmen ger mig kraftig handsvett när jag skriver så orkar jag inte mer. Får nästan lite panik av kladdet.

Tack för den här gången och för att ni fortfarande går in och kollar här ibland. Om ni saknar oss jättemycket får ni gärna kommentera. Det kanske kan peppa oss nog för att komma igång igen.

Här kommer lite godis:

Trädgården samma dag som vi sådde gräs.
Jack plockar maskrosor.
Sofia målar

Vår nya altan.

En låt som jag spelade in ihop med min syster till ett bröllop.

Snart så

Hej alla blogglovers.

Nu börjar vi faktiskt se slutet på mastodontprojektet som vi kallar för vårt utbygge. Igår sov vi första natten i sovrummet och nu är det bara dagar till allt är klart. Då hoppas jag att vi båda ska hitta tillbaka till både bloggande och podcastande. Det ska bli så skönt att göra något annat än att snickra, tapetsera och måla.

Så, då hörs vi väl lite längre fram.

Nu ser vårt hus ut såhär. Fortfarande en bit kvar tills det blivit som vi vill men nu är vi i alla fall på god väg!

Jag är en mamma

Nu är Jack lite mer än åtta månader och jag har nu insett att jag verkligen är en mamma. Givetvis har jag vetat det förut också, det är ju inte så att jag obemärkt gick igenom en förlossning liksom, dock har det tagit tid att förstå att Jack verkligen är våran. För mig är en mamma någon som bär och passar på barn, alltid har fullt upp, alltid fixar och donar och alltid styr upp saker och ting. Det är mammor som får saker och ting att fungera. Det är även alltid mammor som bestämmer i en familj, trots att många pappor kanske vill få det att låta annorlunda. Hade jag varit en känd person hade jag förmodligen fått hatkommentarer om hur jag får kvinnan att framstå, jämställdhet och sånt ni vet. Jag försöker inte skoja bort det, jämställdhet ÄR viktigt, jätteviktigt, men min bild av en mamma kommer dock inte ändras. Kanske för att min mamma alltid varit som jag beskrev, kanske för att jag är precis likadan. Det är jag som bestämmer, det är jag som planerar, organiserar, styr upp, och håller skeppet flytande. Jag älskar Joacim högst på jorden men med handen på hjärtat, han är inte bra på dom sakerna jag just nämnde. Så är det bara. Jag är bra på det och jag tycker om det. Ännu ett ord som sammanfattar en mamma – kontroll.

Nu kom jag ifrån ämnet helt, jag tänkte egentligen bara punkta upp några saker som får mig att känna mig som en riktigt mamma. Här kommer dom.

  • När man planerat att färga utväxten i över en veckas tid men verkligen inte hunnit. På riktigt. Inte bara prioriterat bort det utan verkligen inte hunnit.
  • När man ständigt städar. Från morgon till kväll. En storstädning som förut tog en timme blir nu aldrig färdig. Dammsugaren är inte heller bara ett städredskap utan en väldigt bra underhållning för barnet.
  • När man drömmer om Babblarna.
  • När man nästan alltid har någon som drar i ens byxor eller drar ner ens linnen, gärna på ställen där man kanske inte känner för att blotta sig.
  • När man pratar i vi-form trots att man är själv.
  • När man vissa kvällar räknar minutrarna tills barnet ska nattas så man kan slänga sig på soffan och få njuta av lugnet lite. Ändå slutar det alltid med att man går igenom dagens bilder och filmer man tagit på den lille under dagen.
  • Jag har aldrig tyckt om att laga mat, därför gör jag det nästan aldrig (det är ju jag som bestämmer, ni vet), barnmat lagar jag dock gärna och ägnar mycket tid till att googla recept som kan tänkas mätta små magar. Att jag och Joacim har noll inspiration till mat och äter samma rätter hela tiden är en annan femma.
  • Att mitt sparkonto stannat upp sen jag blev mammaledig är varken konstigt eller något jag är förtjust i, att spara till Jack varje månad är dock lika viktigt som att betala elräkningen.
  • Det här med klädshopping osv behöver jag nog inte ens nämna. Hade jag och Joacim fått lika mycket kläder som Jack har fått under dessa månader hade vi snart fått flytta. Till ett större hus alltså. För att vi skulle haft så mycket kläder. Alltså.

Det var det. Nu måste jag kila, Joacim är snart klar med maten. Trevlig helg!

Bygg, bygg och mera bygg

Hej på er!

Det var inte igår. Faktum är att det gått nästan en månad sedan sist. Precis som mycket annat i våra liv har bloggen ingen hög placering på prioriteringslistan just nu. Allt handlar om utbygge, spackling och att få klart den delen av vårt hus vi nu behöver mer än nånsin. Idag är våra snickare på plats för att slipa av grunden så att vi sedan ska kunna lägga golv. Det betyder att jag är ledig, i alla fall från att bygga. Min lediga tid tänker jag lägga på att göra hemsida åt en kund, men innan jag drar igång med det har jag bestämt mig för att ge er lite av min tid.

Jag skulle kunna berätta om vad som händer hemma, med Jack och med allt annat, men eftersom bygget tar så mycket av vår tid känns det inte särskilt intressant. Eller jo, en sak kan jag berätta. Jack har lärt sig att klättra ur vagnen. Se här:

En annan sak jag funderat på är hur mycket jag saknar PODCASTEN, hur känner ni? Saknar ni den? Det ska bli kul att få fart på den igen när allt är som vanligt igen.

Det blev kanske inte ett särskilt roligt inlägg, men nu vet ni i alla fall att vi lever.

 

Rödvin och Tacos

Då och då, när lusten faller på, kan jag tillåta mig själv att ta ut svängarna lite. En del tror inte på det, men jag lever ofta a life of courage, i brist på ett bättre uttryck. Idag var en sådan dag där jag kände för att skojja till det lite. Måndagar är en bra dag för sådant tror jag.

Sofia och jag har länge pratat om hur mysigt det ser ut att dricka rödvin men eftersom vi båda är mer för vitt vin har vi aldrig riktigt tagit tag i vårt rödtjutsdrickande. Vi har pratat om det, vågade som vi är, men ännu inte gjort slag i saken. Inte förrän idag när jag slogs av en av mina snilleblixtar. Eftersom jag, så fort jag börjar prata rödvin med en av mina mer rödvinsfrälsta vänner, får förklarat för mig hur URTÖNTIG jag är som inte vill ha mitt rödvin sandstrandstorrt, vågade jag inte fråga. Istället gick jag in på bolaget och berättade som det var.
”Jag och min flickvän är inte några rödvinsdrickare, men nu känner vi att vi vill bli det. Vad ska vi köpa för att få en mjuk start på våra förhoppningsvis livslånga rödvinskarriärer?” frågade jag kvinnan med butikschef skrivet över namnet på namnbrickan. Kanske stod det under. Jag minns inte. Det känns inte viktigt.
Hon föreslog ett merlotvin och eftersom jag är ett hemligt FAN  av The O.C vet jag att Kirsten Cohen drack en hel del merlot och tyckte jag inte att det var mycket att tveka om.
”Ni kan ha det till tacos”, förklarade kvinnan som tydligen var butikschef.
Så då tog jag min lilla rödvinsflaska, åkte till Ica och köpte tacos och sedan hem till Sofia.

Allt var upplagt för en mysig och trevlig kväll. En så mysig kväll som vi alltid trott att rödvinsmänniskor har när de dricker sitt rödvin. Men så rasade allting. När jag kom hem såg jag det här.

Ursäkta mig, men vem i fan äter MILD tacokrydda? VEM? Jag vill inte äta MILDA tacos. Skulle jag vilja äta något milt skulle jag välja vaniljyoughurt eller kanske bara ta ett glas byxljummen mjölk i bara kalsongerna. När jag äter tacos, dessutom med rödvin dagen till ära, då ska det svida i halsen. Tacosen ska göra mig illa. Tack och lov köpte jag den starka såsen. TÄNK om jag inte gjort det. Nä fy fan, Mellanmjölkssverige ska ge SKAM i mina tacos.

Rödvinet var för övrigt sådär. Tips på rödvin för rödvinsnybörjare?

 

Podcast på is

God söndag! Podcasten har, som den uppmärksamme såklart redan märkt, inte kommit upp ännu. Det beror på att vi inte gjort någon ännu. Varför? frågar ni er såklart. Jo, för att vi helt enkelt inte har hittat tiden att göra den. Just nu tar arbetet med utbygget all ledig tid och därför har vi beslutat oss för att lägga podden på is till det att utbygget är klart.

Hoppas att ni har förståelse och kan tänka er att hålla ut i någon månad till.

Sovmorgon

Idag är det lördag, dagen jag väntat på hela veckan, dagen då vi(jag) bestämt att Joacim skulle gå upp med Jack. Han har en vana att starta dagen strax innan klockan sex nu för tiden. Jag vet att det kanske inte är särskilt tidigt mot när andra går upp men det gör inte mig mindre trött. Jag kommer ihåg tiden då man kunde lägga Jack i babygymmet och bäddade ner sig själv på golvet bredvid. Nu kanske man hinner gå på toa innan han river halva huset, typ. Iallafall, killarna gick upp kvart i sex och jag och pudlarna ska bli väckta klockan halv åtta. Har jag kunnat sova? Nej. Jag är så himla nyfiken på vad dom gör och när jag hör Jacks bestämda krypsteg i hallen och hans små tjut känns det så ovärt att sova bort morgonen. Hur töntigt det än låter så saknar jag dom lite. Jag måste jobba på det. För några helger sen smög Joacim upp med Jack för att gå och hämta bilen som vi lämnat hos några vänner kvällen innan, när han höll på och packade Jack i vagnen vaknade jag och blev riktigt stött. Jag kände mig utanför när dom tog en promenad utan mig. Sen la jag mig i soffan, satte på en dålig film och önskade att vi lämnat bilen betydligt längre bort än borrbäck. Så är det nu med, jag vill gå upp samtidigt som jag njuter av varenda sekund jag får ligga kvar i sängen. Trettiofem minuter kvar i skrivande stund.

Nu har jag hört Joacim flera gånger säga ”Nej Jack, inte så”, ”stopp”, ”ajabaja” varpå det följs av ett asgarv av Jack. Det roligaste han vet är när vi säger att han inte får göra något. När börjar dom förstå när man säger till dom? Det känns som det är ett tag kvar. Aja, nog om mig. Hoppas ni får en bra lördag, det ska vi ha, i Örebrouu

 

 

Sär skrivning

Om jag och Joacim någon gång skulle göra slut eller om jag bara skulle bli riktigt arg på honom så har jag nu hittat mitt sätt att hämnas. Förut har jag tänkt att jag ska sälja alla hans gitarrer för löjligt låga priser, repa bilen eller ladda ner virus till hans musikdator om en situation som kräver hämnd skulle uppstå. Men! Att skriva ett särskrivet brev helt utan punkter skulle nog ändå svida mest för honom. Skämt och sido, jag ville bara berätta att jag tycker bilden är rolig.

Fifty shades darker

Ikväll har jag varit på bio med goa tjejer, vilken film vi såg förstår ni nog själva. Den första filmen ur serien tyckte jag var pinsamt dålig så jag hade inga större förväntningar på denna heller. Jag ville nog mest gå på bio för sakens skull, vilken film hade nog inte spelat så stor roll, och för att sällskapet var trevligt. MEN! Jag tyckte att filmen var bra, jättebra till och med. Och rolig. På ett lite sarkastiskt sätt. Det bästa sättet. I första filmen tyckte jag bara att Mr. Grey var en stor tönt men i andra filmen tyckte jag nog att han var lite trevlig att titta på trots allt. Den är klart sevärd med andra ord. Nu vet ni det och nu ska jag sova. Godnatt.

Något Sofia kallar förkylning

Under veckan har Sofia varit väldigt snäll och accepterande gällande min sjukdom, denna fruktansvärda infektion som hon kallar för förkylning. Hon har låtit mig sova på morgnarna och själv gått upp med Jack. Jack som veckan till ära bestämt sig för att 06:00 är en rimlig tid att starta dagen. Nu vet jag såklart att många går upp mycket tidigare än så för att ta sig till jobbet, men för mammalediga Sofia och jag-börjar-jobba-när-jag-vaknar-Joacim så är 06:00 i tidigaste laget. När jag är sjuk så jämrar jag mig en hel del. När jag vänder på mig, när jag tar djupa andetag genom en trasig hals, när jag lägger mig i sängen, försiktigt för att inte skaka om i mitt ömma, värkande huvud allt för mycket. Jag vet inte riktigt varför de där jämrande ljuden kommer. Lite är det väl såklart för att det är dundersynd om mig, men det känns också lite skönt att göra de där ljuden. Men jag gör dem aldrig för någon annans skull utan snarare för att lindra min outhärdliga smärta som Sofia kallar förkylning. I alla fall inte förrän idag.

Idag mår jag lite, lite bättre och det tror jag att Sofia har märkt. Därför, när Jack väckte oss klockan 05:57, jämrade jag mig lite extra, så hon verkligen skulle förstå omfattningen av mitt lidande och med den vetskapen gå upp med Jack och låta mig ligga kvar där i sängen och jämra mig, precis som hon gjort resten av veckan.
”Kan inte du gå upp med Jack idag?” frågade hon, till synes helt utan att skämmas.
Jag svarade inte, utan meddelade genom ett av mina jämranden att jag antagligen inte skulle överleva om jag gick upp i mitt tillstånd. ”Du kan gå upp en timma så kan du gå och lägga dig igen”, försökte hon.
Motvilligt reste jag mig upp ur sängen och jämrade mig, faktiskt helt naturligt den gången. Jag är fortfarande sjuk och det är fortfarande skitsynd om mig, tro ingenting annat. Jag skrev att jag mådde LITE, LITE bättre idag. Inte bra. Nä nä. Långt ifrån.

Jag vankade omkring där i sovrummet, antagligen på samma sätt som en kvinna med fyrtio graders feber kombinerat med någon allvarlig form av ryggskott skulle vanka omkring. Och så jämrade jag mig. Nu måste hon verkligen förstå att jag, genom att förverkliga hennes önskning, kommer riskera mitt liv, tänkte jag. Jämmer.
”Tack, vad gullig du är”, sa hon, på ett sätt som fick mig att undra om hon helt missat att jag höll på att avlida, precis där framför ögonen på henne.

Nu ligger jag på golvet och tittar på dokumentär. Jack gör allt som man överhuvudtaget kan göra i ett vardagsrum. Det är torsdag, klockan är 06:54, och tiden där Sofia tycker synd om mig på grund av min sjukdom är officiellt över. Jag har surfat på vågen hela veckan, men nu är det tydligen dags att bli frisk.